Stay strong because things will get better, it might be stormy now but it cant rain forever.

Det är en fras som piggar upp mig något. För någongång måste det ju sluta regna? Solen måste skina någongång och torka dessa tårar? Jag måste lite på det och kämpa på och ta mig igenom trots den här smärtan av tårar som bränner i bröstet. Men om tårarna finns där. Låt dom komma ut, håll de inte inne. Då blir det värre. Tårarna släpper ut ångesten.

Jag ser två vägar där jag står. En kolsvart, man ser bara månen som lyser högt uppe, en sorglig stig. Man känner ångesten i den dystra luften. Den andra vägen är vit, den är gjord på lycka och välbefinnande. Jag bestämmer mig för att ta den.

Det är vad Vita Spår också ska handla om. Inte bara ett spår reflekterat för skidåkning, utan att ta den rätta vägen, att kunna få må bra.

Just nu mår inte jag särskilt bra psykiskt. Därför vill jag skriva av mig, för jag känner att texter hjälper mig igenom svår smärta. Men också att hjälpa andra, till bra hälsa och välbefinnande. Det är något jag alltid velat göra. Att få hjälpa andra. Ibland har det kunnat bli att jag inte tänkt på mig själv, jag har bara försökt att se till att andra ska må bra. Nu har jag förstått att jag också måste må bra, om jag ska kunna hjälpa andra. Samma sak, du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan.

Tips på att dämpa ångest och smärta. Se till att inte vara själv. Umgås med någon, bara för att kunna tänka på annat. Förhoppningsvis drar regnet förbi under tiden och när du är själv kanske solen är uppe och skiner igen. Var aldrig ensam i de där stunderna. Jag har kännt det och det är fruktansvärt smärtsamt. Bättre att vara två, att kunna dela sorgen med någon.