Längdskidåkning har inte alltid varit så populärt. När jag var mindre var det klassat som töntsporten. Det tycker många än idag, men det har blivit så mycket populärare. Jag ska ge er fyra av de många anledningar till varför man ska åka längdskidor.

1. Hela kroppen tränas. Ingen muskel är bortglömd. Armar, axlar,rygg,bål, ben, rumpa. Allt kan man räkna in på längdskidåkning. Har du åkt en vända och kört på stakning och diagonalning, har hela kroppen fått en bra dos med träning.

2. Du får vara ute i friska luften och röra på dig.

3. Du kan variera dig. Det finns både klassisk stil och fristil.

4. Frihetskänslan. När man åker och det skidorna bara glider utan att man knappt måste hjälpa till. Den känslan är härlig!

Jag ger upp idag....

Hade tänkt ta mig ut på en 12 km löpningsrunda. Men efter 1 km kände jag hur ont i smalbenen jag hade. Det tog verkligen i när jag skulle sätta ner fötterna i backen. Målet att klara av passet kändes som en heldags arbete. Det var bara motgångar och jag beslöt mig tillslut för att ge upp. Jag orkade inte. Kändes som jag hade kunnat blivit helt knäckt om jag låtit smalbenen värka under passet och när det kändes som 5 mil och inte bara 12 km, var det bara för tungt. Får inte köra slut på mig på ett sådant sätt, känner jag att det tar i måste jag lägga av annars kan stressen som påverkar mig samtidigt, få mig att falla ihop och krampa och det vill jag inte.

Visserligen är jag förbannad nu, ville inte ge upp. Blir arg om jag ger upp. Känner mig väldigt dålig då. Men idag var jag tvungen att lyssna på kroppen. Annars kan det bara bli negativt av allt.

Förnuftet fick tala. Jag vilar idag och försöker ta nya tag imorgon. Ta hand om mig själv och se till att mina ben blir bättre. Annars kan det bli så man får en skada om man springer om man har ont. Tänk på det. Det gäller att träna rätt. Det går inte att köra på om det gör ont.

Förnuft är viktigt!

Precis. Den heliga sjukdomen. Det kallade man Epilepsi förr i tiden. Man trodde att människor med Epilepsi hade ett närmare band till gud.

Vill skriva av mig lite av sjukdomen, när jag själv lider av den. Den berövar så mycket i livet. Jag måste akta mig, för att jag kan vara på fel plats vid fel tillfälle... Simning, en riskabel klippa mm...

 Fick mitt första grand mal* anfall 2010, då jag på kvällen fick det i sömnen. Såklart innefattade det att jag behövde möta min största rädsla just då, förutom spindlar. Ambulanser. Jag tyckte ambulanserna var jätteobehagliga och har alltid haft en bild av att man är jättesjuk om man måste åka en sådan och jag nästan fick för mig att jag var döende i den stunden på grund av ambulansen, för jag visste inte vad som hände, även fast jag vaknat upp någorlunda.

Sedan försvann de stora anfallena, då jag blir medvetslös. De kom tillbaka först sommaren 2013 igen och då hade jag inte lika stor rädsla för ambulanserna. Jag blev förvånad över att få ett till grand mal anfall. Trodde att dom försvunnit med hjälp av medicinerna, men sedan fick jag ett i November 2013 också och då blev det ännu mer förvirrande. Först uppehåll på flera år och sedan bara några månader emellan.

Nu i år 2014, ca 3 månader efter det tredje anfallet, gick jag ensam på gatan i Borlänge. Jag skulle med en buss i centrum och jag anade ingenting vad som skulle ske med mig. Visserligen kände jag mig stressad och det var en sorts stor ansträngning att ta sig till busshållplatserna, fast jag bara var några meter ifrån. När jag var någonstans över järnvägsbron, minns jag inget mer. Sedan hörde jag hur någon/några försökte få liv i mig igen och att ambulans var påväg. Jag var helt förvirrad. Förut hade jag fått det på "säkra" ställen, men nu, ensam, ramlar jag ihop mitt på gatan i Borlänge. Det har blivit att jag nu tar denna sjukdom med orolighet. Förut var jag inte orolig att ramla ihop någonstans. Men nu är jag faktiskt det. Att få simma är borta för mig nu, ifall jag ska tappa kontrollen och det blir ett anfall i vatten. Det var en sport jag ändå älskade att utöva. Tyckte den matchade perfekt med skidåkningen. Nu vågar jag inte simma, för jag är rädd. Epilepsin tar bort så mycket saker för mig som blir för "farliga". Jag ska se hur dessa månader går, har anfallen inte fått utlopp, tänker jag nog ta med mig en eller två som kan hålla koll på mig och få träna simning en gång för alla igen!

Du kanske själv har en erfarenhet om Epilepsi att dela med dig av. Kommentera gärna då! :)

Vill passa på att tacka dig/ni som tog hand om mig och ringde ambulans när jag blev sjuk i Februari. Fick aldrig veta vem du/ni var. Kanske kan jag få reda på det om jag tar det offentligt. Jag är oerhört tacksam över stödet jag fick. Det betydde mycket! TACK!

*grand mal: Det finns olika typer av epilepsianfall. Men detta är den mest vanliga av dom, det är dom jag har fått. Man ramlar helt enkelt ihop och blir medvetslös. Då krampar man och det kan ske i flera minuter. Oftast är man väldigt trött eferåt. Musklerna har ju fått jobba frenetiskt under hela anfallet.