Precis. Den heliga sjukdomen. Det kallade man Epilepsi förr i tiden. Man trodde att människor med Epilepsi hade ett närmare band till gud.

Vill skriva av mig lite av sjukdomen, när jag själv lider av den. Den berövar så mycket i livet. Jag måste akta mig, för att jag kan vara på fel plats vid fel tillfälle... Simning, en riskabel klippa mm...

 Fick mitt första grand mal* anfall 2010, då jag på kvällen fick det i sömnen. Såklart innefattade det att jag behövde möta min största rädsla just då, förutom spindlar. Ambulanser. Jag tyckte ambulanserna var jätteobehagliga och har alltid haft en bild av att man är jättesjuk om man måste åka en sådan och jag nästan fick för mig att jag var döende i den stunden på grund av ambulansen, för jag visste inte vad som hände, även fast jag vaknat upp någorlunda.

Sedan försvann de stora anfallena, då jag blir medvetslös. De kom tillbaka först sommaren 2013 igen och då hade jag inte lika stor rädsla för ambulanserna. Jag blev förvånad över att få ett till grand mal anfall. Trodde att dom försvunnit med hjälp av medicinerna, men sedan fick jag ett i November 2013 också och då blev det ännu mer förvirrande. Först uppehåll på flera år och sedan bara några månader emellan.

Nu i år 2014, ca 3 månader efter det tredje anfallet, gick jag ensam på gatan i Borlänge. Jag skulle med en buss i centrum och jag anade ingenting vad som skulle ske med mig. Visserligen kände jag mig stressad och det var en sorts stor ansträngning att ta sig till busshållplatserna, fast jag bara var några meter ifrån. När jag var någonstans över järnvägsbron, minns jag inget mer. Sedan hörde jag hur någon/några försökte få liv i mig igen och att ambulans var påväg. Jag var helt förvirrad. Förut hade jag fått det på "säkra" ställen, men nu, ensam, ramlar jag ihop mitt på gatan i Borlänge. Det har blivit att jag nu tar denna sjukdom med orolighet. Förut var jag inte orolig att ramla ihop någonstans. Men nu är jag faktiskt det. Att få simma är borta för mig nu, ifall jag ska tappa kontrollen och det blir ett anfall i vatten. Det var en sport jag ändå älskade att utöva. Tyckte den matchade perfekt med skidåkningen. Nu vågar jag inte simma, för jag är rädd. Epilepsin tar bort så mycket saker för mig som blir för "farliga". Jag ska se hur dessa månader går, har anfallen inte fått utlopp, tänker jag nog ta med mig en eller två som kan hålla koll på mig och få träna simning en gång för alla igen!

Du kanske själv har en erfarenhet om Epilepsi att dela med dig av. Kommentera gärna då! :)

Vill passa på att tacka dig/ni som tog hand om mig och ringde ambulans när jag blev sjuk i Februari. Fick aldrig veta vem du/ni var. Kanske kan jag få reda på det om jag tar det offentligt. Jag är oerhört tacksam över stödet jag fick. Det betydde mycket! TACK!

*grand mal: Det finns olika typer av epilepsianfall. Men detta är den mest vanliga av dom, det är dom jag har fått. Man ramlar helt enkelt ihop och blir medvetslös. Då krampar man och det kan ske i flera minuter. Oftast är man väldigt trött eferåt. Musklerna har ju fått jobba frenetiskt under hela anfallet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Filmen upprepar sig, jag står där på Auklandbron och ska ner mot upploppet i Mora. Publiken jublar runtomkring mig. Vasaloppsmålet, (eller TjejVasamålet för att vara exakt),uppenbarar sig och jag får åka in "i fäders spår för framtids segar" än en gå...

Nu har jag äntligen invigt mina Asics. Dom var verkligen sköna att springa i. Skorna hade en bra stötdämpning. Blev att springa några kilometer, där jag sedan stannade och sprang några backintervaller. Kändes bra i benen denna gång. Det var verklig...

Hade det inte varit April månad, så hade jag hoppat i. Ner i den vackert spegelblanka sjön.   Igår kväll var jag borta i sommarstugan. Det var verkligen ett härligt och behövligt avbrott, få koppla av vid det underbart vackra Busjön och denna gå...

Har inte haft så peppande träningsdagar denna vecka. Men det som fick mig igång att köra ett litet kort pass idag var en bild jag såg på Facebook som Stadium hade lagt ut. Den löd: "Dåliga dagar är ofta bra träningsdagar." Kände att jag bara måste ta...

Det allra viktigaste är att må bra psykiskt. Annars orkar man inte göra något annat. Här är ett litet må bra tips från mig: Jag känner alltid att tacomys får mig i välmående. Dels för att det är gott, men sedan det sociala i att sitta och äta tacos m...