Vinden blåser. Jag känner den mot ansiktet. Den låter väldigt högt. Vinden kommer från källaren. Den kommer från min roddmaskin...

Igår fick jag äntligen hem den älskade roddmaskinen och idag monterade jag och mamma upp den. Premiärstartade den med 5000 meter. körde på ca 24 min och 40 sekunder. Inte den bästa tiden. Men jag var nöjd eftersom jag inte är van att köra så mycket rodd och nu var det väldigt längesen dessutom som jag körde rodd sist eftersom jag varit på botten i ett år, utan någon träning. Det är ju först nu de senaste veckorna jag har börjat komma igång igen med träningen. Därför får man vara nöjd med en sådan tid, när man inte hållt igång på ett år. Helt otränad blir resultatet.

Återigen till roddmaskinen.  Märket är concept2. Jag vet inte riktigt vad den kostade, men någonstans på 11000 tror jag det landade. Eftersom man tränar i stort sett hela kroppen på en roddmaskin, tycker jag att den kommer väl till pass. Den tränar biceps,triceps, bål, rygg, ben. Allt. Kondition och styrka på samma gång. Det blir en liknelse till skidåkning, därför är den perfekt. Så jag tycker en sådan maskin är värd pengarna. Visserligen finns dom i stort sett i varenda gym, men det kan vara skönt att ha en egen hemma, som man kan sätta sig i närsomhelst. Det är lättare om man har ett eget gym i hemmet. Då finns det inga ursäkter att inte ta sig dit och träna... 

Jag är kär. Du tog mig i storm imorse när jag vaknade. Du fick mig att orka göra saker. Du gav mig energi och lycka. Äkta lycka. Snälla stanna kvar och gör mig lycklig. Älskade sol.

Tack vare dig, gjorde jag ett gäng intervaller på löpbandet idag. De var innerligt dryga. Men du hjälpte mig igenom dom och fortsatte hjälpa mig att köra styrketräning efter det.                                              


 Löppasset du sedan gav mig i kvällssolen kändes nog underbarast.  Springa i bara linne, när det bara är April. Det var fantastisk härligt. Springa av sig känslor, med bra musik i lurarna och du omfamnade mig med din härligt ljusa utstrålning. Tack älskade sol för idag. Kom gärna tillbaks imorgon också. Och nästa dag och flera månader framåt. Du gör mig så innerligt lycklig, med all din givmildhet. D-vitamin i massor du ger mig. Kärlek i massor du ger mig. Tack gud att du finns älskade sol... Jag behöver dig, du ger mig energin att orka klara av små och stora saker. Jag älskar dig. Underbara sol.

Varje sekund du ältar det förflutna, är en sekund du stjäl från din framtid.

'

Tänk vad bilden kan symbolisera citatet med.

Jag tänker att röken är det förflutna. Flygplanet är framtiden som rör på sig. Tänker man tillbaka på det som varit har man ju inte kontroll över planet som rör på sig. Man upplever inte att man åker och att man är i nutiden, för att man är för fokuserad på röken och det förflutna. Då går man miste om massa dyrbar tid, som man aldrig mer får igen. Det kan ju bli riskabelt också, om man inte har kontroll över framtiden utan är i dåtiden.

Försök att släppa taget om det förflutna och inte gå omkring och älta, för det går inte att få det ogjort, det är bara framtiden man kan styra över. Jag har problem med ältande, men man måste lära sig att det bara blir värre att gå omkring och älta. Lev i nuet! :-)

Nu på eftermiddagen fortsatte jag som huvudrubriken lyder. Livskvalité. Må bra psykiskt och ha noll prestationsångest. Därför åkte min familj och jag ut på en tur i skogen och grillade korv och hamburgare. Det var verkligen jättemysigt och avslappnande. Det är sådana där enkla saker som jag kallar livskvalité.

För mig är hälsa inte bara fysiskt. För mig är den psykisk också. Jag har en blogg där jag vill skriva om hälsa både psykisk och fysiskt. Inte bara en träningsblogg som handlar enbart om det fysiska. Målet är att man ska må bra. Man kan inte träna om man inte mår bra psykiskt först. Man måste prioritera sin psykiska hälsa. Jag har extrem prestationsångest och det kan fylla huvudet stora delar av dagarna. Det där att jag måste lyckas med skidåkningen. Jag blir nervös ifall träningen inte ska ge det resultat jag vill ha. Att jag tränar för lite och så, därför är det viktigt att jag gör saker som det inte finns några krav på. Bara göra sånt jag tycker är avslappnande. Idag behövde jag göra något sådant. Jag behöver koncentrera mig att bara få må bra psykiskt. Därför höll jag på med lera. Älskar keramik och det är så roligt att skapa sådant själv. Gjorde en tekopp. Inte drejning denna gång utan man kavlar och håller på. Det gav mig visserligen lite frustation när jag inte fick till det hela tiden som jag ville. Koppen blev sne, men som sagt, bara slappna av och ha kul. Det ska inte vara några prestationskrav. Det har jag nog med redan. Nu ska den få torka en vecka och sedan ska den brännas och glaseras. Ska ha en rosa glasyr har jag tänkt. Vackert vackert. Älskar rosa och rosa keramik är fantastiskt vackert.

Så tipset till dig om du är stressad eller har ångest. Hitta roliga avslappnande saker utan krav. Det är jätteviktigt, annars kan man lika gärna skita i allting, för det går inte att gå runt med den tunga ångesten hela tiden. Det håller bara en kort sekund...

Längdskidåkning har inte alltid varit så populärt. När jag var mindre var det klassat som töntsporten. Det tycker många än idag, men det har blivit så mycket populärare. Jag ska ge er fyra av de många anledningar till varför man ska åka längdskidor.

1. Hela kroppen tränas. Ingen muskel är bortglömd. Armar, axlar,rygg,bål, ben, rumpa. Allt kan man räkna in på längdskidåkning. Har du åkt en vända och kört på stakning och diagonalning, har hela kroppen fått en bra dos med träning.

2. Du får vara ute i friska luften och röra på dig.

3. Du kan variera dig. Det finns både klassisk stil och fristil.

4. Frihetskänslan. När man åker och det skidorna bara glider utan att man knappt måste hjälpa till. Den känslan är härlig!

Jag ger upp idag....

Hade tänkt ta mig ut på en 12 km löpningsrunda. Men efter 1 km kände jag hur ont i smalbenen jag hade. Det tog verkligen i när jag skulle sätta ner fötterna i backen. Målet att klara av passet kändes som en heldags arbete. Det var bara motgångar och jag beslöt mig tillslut för att ge upp. Jag orkade inte. Kändes som jag hade kunnat blivit helt knäckt om jag låtit smalbenen värka under passet och när det kändes som 5 mil och inte bara 12 km, var det bara för tungt. Får inte köra slut på mig på ett sådant sätt, känner jag att det tar i måste jag lägga av annars kan stressen som påverkar mig samtidigt, få mig att falla ihop och krampa och det vill jag inte.

Visserligen är jag förbannad nu, ville inte ge upp. Blir arg om jag ger upp. Känner mig väldigt dålig då. Men idag var jag tvungen att lyssna på kroppen. Annars kan det bara bli negativt av allt.

Förnuftet fick tala. Jag vilar idag och försöker ta nya tag imorgon. Ta hand om mig själv och se till att mina ben blir bättre. Annars kan det bli så man får en skada om man springer om man har ont. Tänk på det. Det gäller att träna rätt. Det går inte att köra på om det gör ont.

Förnuft är viktigt!

Precis. Den heliga sjukdomen. Det kallade man Epilepsi förr i tiden. Man trodde att människor med Epilepsi hade ett närmare band till gud.

Vill skriva av mig lite av sjukdomen, när jag själv lider av den. Den berövar så mycket i livet. Jag måste akta mig, för att jag kan vara på fel plats vid fel tillfälle... Simning, en riskabel klippa mm...

 Fick mitt första grand mal* anfall 2010, då jag på kvällen fick det i sömnen. Såklart innefattade det att jag behövde möta min största rädsla just då, förutom spindlar. Ambulanser. Jag tyckte ambulanserna var jätteobehagliga och har alltid haft en bild av att man är jättesjuk om man måste åka en sådan och jag nästan fick för mig att jag var döende i den stunden på grund av ambulansen, för jag visste inte vad som hände, även fast jag vaknat upp någorlunda.

Sedan försvann de stora anfallena, då jag blir medvetslös. De kom tillbaka först sommaren 2013 igen och då hade jag inte lika stor rädsla för ambulanserna. Jag blev förvånad över att få ett till grand mal anfall. Trodde att dom försvunnit med hjälp av medicinerna, men sedan fick jag ett i November 2013 också och då blev det ännu mer förvirrande. Först uppehåll på flera år och sedan bara några månader emellan.

Nu i år 2014, ca 3 månader efter det tredje anfallet, gick jag ensam på gatan i Borlänge. Jag skulle med en buss i centrum och jag anade ingenting vad som skulle ske med mig. Visserligen kände jag mig stressad och det var en sorts stor ansträngning att ta sig till busshållplatserna, fast jag bara var några meter ifrån. När jag var någonstans över järnvägsbron, minns jag inget mer. Sedan hörde jag hur någon/några försökte få liv i mig igen och att ambulans var påväg. Jag var helt förvirrad. Förut hade jag fått det på "säkra" ställen, men nu, ensam, ramlar jag ihop mitt på gatan i Borlänge. Det har blivit att jag nu tar denna sjukdom med orolighet. Förut var jag inte orolig att ramla ihop någonstans. Men nu är jag faktiskt det. Att få simma är borta för mig nu, ifall jag ska tappa kontrollen och det blir ett anfall i vatten. Det var en sport jag ändå älskade att utöva. Tyckte den matchade perfekt med skidåkningen. Nu vågar jag inte simma, för jag är rädd. Epilepsin tar bort så mycket saker för mig som blir för "farliga". Jag ska se hur dessa månader går, har anfallen inte fått utlopp, tänker jag nog ta med mig en eller två som kan hålla koll på mig och få träna simning en gång för alla igen!

Du kanske själv har en erfarenhet om Epilepsi att dela med dig av. Kommentera gärna då! :)

Vill passa på att tacka dig/ni som tog hand om mig och ringde ambulans när jag blev sjuk i Februari. Fick aldrig veta vem du/ni var. Kanske kan jag få reda på det om jag tar det offentligt. Jag är oerhört tacksam över stödet jag fick. Det betydde mycket! TACK!

*grand mal: Det finns olika typer av epilepsianfall. Men detta är den mest vanliga av dom, det är dom jag har fått. Man ramlar helt enkelt ihop och blir medvetslös. Då krampar man och det kan ske i flera minuter. Oftast är man väldigt trött eferåt. Musklerna har ju fått jobba frenetiskt under hela anfallet.